Blogg: Det blir en speciell match

Kvällens möte mellan Väsby och Hammarby har en speciell klang i mina öron då bägge klubbarna väcker nostalgiska minnen i mitt alldeles egna personliga hockeyarkiv.

Jag minns den kvällen när jag nyss fyllt nio och rösten från radiohögtalaren vrålade euforiskt ut att Väsby gått till elitserien. Det gastades om sensation och allt som hör braskande rubriker till. För en liten kille, vars största intresse var att klistra in bilder på spelare i Paninis hockeyalbum, var det såklart stort att höra om en sådan sensation.

Man kan säga att ”Vilda Väsbys” elitserieavancemang var det som fick mig att gå från att bara klistra in bilder i hockeyalbum till att slaviskt börja följa de hockeytabeller som erbjöds i lokaltidningen och på text-tv. Jag tyckte helt enkelt att det var riktigt coolt att ett totalt otippat lag kunde gå från de lägre divisionerna upp i högsta serien.

Lagom till elitseriestarten säsongen 1987/1988 inhandlades ett hockeyalbum som var tomt på bilder till en början, men som sakta och säkert fylldes på. Jag vet inte vem i Väsby jag fick först, men namn som Stefan Sohlin, Torbjörn Mattsson, Tord Engdahl, Arto Heinola, Mats Poppler och Jens-Ivar Mackegård har för evigt stannat kvar i min minnesbank. För att inte tala om häftighetsfaktorn att Väsby också hade en målvakt som hette Kenneth Johansson, precis som mitt lag HV71 hade. Europe var från Väsby och sades heja på laget. Självaste Europe som gick på högvarv hemma i kasettbandspelaren. Bara det hade räckt liksom.
Att laget sponsrades av Marabou gjorde såklart inte saken sämre. Den hösten var det faktiskt viktigare att fylla Väsbys sida i albumet än HV:s.

Jag var helt enkelt jävligt besatt av tanken att det skulle gå bra för Väsby även i elitserien.

Nu gjorde det ju inte det. Tre poäng fick gänget med sig från det 22 omgångar långa elitserieäventyret. På den tiden åkte ju elvan och tolvan ner i allsvenskan efter jul.

I allsvenskan gick det heller inget vidare för Väsby IK, eller VIK som det stod i det rödgrönvita klubbemblemet, och som ersattes i elitserien säsongen efter av ett annat VIK, Västerås IK. Då hade jag hunnit fylla tio, men förvirringen var ibland total vilket VIK det var som åsyftades bland de alla tabellerna som fans att följa på text-tv.

Om Väsbys magiska vår 1987 är den största anledningen till att klubben väcker hockeynostalgi hos mig är anledningarna desto fler hos Hammarby, men återigen är det ett hockeyalbum som ska spela stor roll. Mitt första hockeyalbum från säsongen 1985/1986 nämligen.
I mitten av det fanns det en sektion som kallades ”All star” eller något liknande och det var dubbelbilder som gällde där. Alltså två bilder blev en.
Det var en liten tävling mellan kompisarna att få ihop den första dubbelbilden och när jag lyckades med bedriften befann jag mig i en bil som framfördes av min dåvarande bästa kompis mamma. Min bedrift gick ju liksom inte att hålla hemlig och min kompis mammas vän, som jag vill minnas hette Evert, drog en snabbsummering om vem Pelle Lindbergh var. Namn som Hammarby och Philadelphia Flyers fladdrade förbi i min lycksaliga hjärna.

Några dagar efter min lyckosamma bilfärd var mannen på min bild med om en inte lika lyckosam. Ni kan alla storyn om hur Pelle Lindbergh förolyckades, blott 26 år gammal och på toppen av sin karriär.
Jag fick reda på händelsen när jag hittade aftonbladet hemma och såg en bild på min nyfunna idol på framsidan med texten ”Pelle Lindberg hjärndöd” ovanför. Jag tror inte riktigt att jag förstod vad det innebar, jag var ju bara sju år, men fick snart det förklarat för mig och det var tunga ord att ta in.

Hursomhelst började jag haja till varje gång Hammarbys namn nämndes efter det och jag förknippade det med mannen på min hockeybild. En bild jag dessutom tyckte var ruskigt cool med målvaktsskydd, Phillys färgkombination och Pelle Lindberghs mystiska leende. Det här var långt innan internets tid och information var svår att få tag i, men jag minns att jag lånade böcker om Hammarby med hopp om att det skulle stå något om Pelle Lindbergh i dem.

Om vi hoppar några år framåt i tiden, närmare bestämt till 1993, så väcker Hammarbys kval det året en hel del nostalgi i mig.
Hammarby hade gjort en ”liten Väsby” och skrällt sig ända fram till kvalserien till elitserien den säsongen genom att i playoff i tur och ordning eliminera Mörrum, Vita Hästen och AIK. Jag minns att bägge mötena mot AIK fyllde (I alla fall nästan) självaste Globen och stämningen som rådde nådde ända genom radiohögtalarna.

I kvalserien räckte sedan inte Hammarby till. Trots att de vann sina två första matcher var de i slutändan fem poäng från elitserieplatsen.

Matchen ikväll, som TV-sänds, blir en riktig nostalgitripp för mig och jag kommer sitta som klistrad i TV-soffan. Dessutom har det utlovas mycket snack om Väsbys resa 1987. Bara det…

 

//Henrik Skoglund